Klas-Thure Allgén – de första mogna verken

Välkomna, lördag 8 februari kl. 16.00

Om Allgéns förebilder vet vi inte mycket, men mörka, trevande terser kan minna om Wagner, medan den klangliga storslagenheten och de breda ackorden onekligen för tankarna till Liszt. Musiken är episk till sin karaktär, och måhända anar man ett program, en bakomliggande berättelse, vilket titeln ju även tycks antyda.

Sonat för violin och piano (1938)
Preludium (1938)
Ballad för piano (1938) – uruppförande

Joar Skorpen – violin
Maria Ingemarsson Berg – piano
Henrik Löwenmark – piano

Entré medlem 50 kr
Entré icke medlem 80 kr
Student (medlem – gratis) 50 kr
Medlemskap 150 kr
Barn & ungdom under 18 år fri entré

Musikinfo:
De 28 februari 1934 fullbordade Klas-Thure Allgén (1920–1990) sitt förstlingsverk,
Sorgepreludium opus 1. Från de närmast följande åren finns ett mindre pianostycke
samt några små, mycket enkla körsatser bevarade. 1938 tycks Allgén så ha
fått något av en lidnersk knäpp och träder plötsligt fram som en mogen tonsättare
med de tre verk som står på dagens program.

Här möts den nordiska senromantikens sista, allra ljuvaste suckar av uttryckskraften
hos en musikaliskt högpotent 18-åring. Inte undra på att det slår gnistor.
Sonat (a-moll) för violin och piano torde vara Allgéns första mer omfattande verk.
Stycket är komponerat i föräldrahemmet i Djursholm, slutdaterat 21/9 1938, och
tillägnat studiekamraten vid musikhögskolan, violinisten Karl-Magnus Enhörning –
sedermera en av musiklivets verkliga maktbyråkrater.

I december skriver Allgén ett litet Preludium (h-moll) med föredragsbeteckningen
Lento, lugubre. Som ofta i hans ungdomsverk påminns man som lyssnare om tyngden
och lystern i prins Eugens mer melankoliska måleri.
På självaste julafton samma år fullbordar han så Ballad (b-moll), ett av många
verk under hans liv som slutdaterats under jul- och nyårshelger. Med sina cirka 45
minuters speltid är det sannolikt det mest omfattande, ensatsiga, svenska pianoverket
så långt. Han gick kort sagt ut hårt. Det skulle väl dröja till hans egen Fantasia
vid 50-talets mitt innan något så monumentalt åter såg dagens ljus.
Henrik Löwenmark påpekar hur väl genomförd denna komposition är, hur temana
transformeras och tar skiftande gestalt, men hela tiden är sprungna ur ett och samma
material.