Sven-Erik Johansson 100 år – Jubileumsutställning

I år är det 100 år sedan Sven-Erik Johansson föddes. Under sitt långa liv (1925–2020) blev han en känd profil på konstscenen och på Wärenstams har en rik kollektion av hans måleri kommit att utgöra något av en hörnsten i samlingen.

Jubileumsutställningen, som innehåller ett fyrtiotal verk, vill förmedla kraften i Sven-Erik Johanssons konstnärliga sökande under drygt ett halvt sekel, från studietiden på 1950-talet fram till det sena måleriet på 2000-talet. Utställningen domineras av målningar på duk och pannå men innehåller också akvareller, pasteller, teckningar, skulpturer och en tuftad matta. För att bredda bilden av Sven-Erik Johansson och hans tid visas också en liten kollektion arbeten av konstnärskollegor som stod honom nära, bland annat Tage Törning, Erland Brand, Bengt Kristensson, Leif Ericson och Endre Nemes. Utställningen presenterar verk som är i privat ägo och tidigare inte visats på Wärenstams. En del av det som ställs ut är inlånat från konstnärens familj. Några av verken i utställningen är till salu.

I utställningen äldsta verk, ett självporträtt i blyerts från 1952, möter vi en allvarlig ung man. Pennstrecken är kraftiga och målmedvetna. Vid denna tid hade Sven-Erik Johansson just börjat på Valands konstskola i Göteborg, med Endre Nemes som lärare. Sin första konstnärliga skolning hade han fått vid Slöjdföreningens skola under Nils Wedel 1948–1951. Uppväxt i ett arbetarhem på Norrby i Borås hade konstnärsbanan varit allt annat än utstakad. Han hade dock tidigt ett intresse för bildskapande och arbetade som tonåring en tid som tecknare på konfektionsföretaget Algots reklamavdelning. Under andra världskriget kom han att utbilda sig till skogvaktare. Under en kurs i naturvetenskapliga ämnen vid Wendelbergs folkhögskola upptäckte en av lärarna hans talang för teckning och uppmuntrade honom att söka en konstnärlig utbildning.

Utbildningen på Valands konstskola på 1950-talet var både traditionell och nydanande. Huvudläraren Endre Nemes lade stor vikt vid modellteckning och att eleverna skulle lära sig att behärska många olika konstnärliga tekniker, förutom oljemålning bland annat äggoljetempera, muralmålning och litografi. I intervjuer har Sven-Erik Johansson beskrivit Endre Nemes som ”en sträng och bra lärare”. 1950-talets Valand blev omstritt; konservativa delar av det lokala konstlivet reagerade negativt på att den ungerskfödde Nemes bröt med Göteborgskolorismens tradition och introducerade eleverna för surrealism, abstraktion och andra strömningar från kontinenten.

Efter att han slutat på Valand 1955 ställde Sven-Erik Johansson under ett par år ut i flera utställningar tillsammans med sina studiekamrater under gruppnamnet ”Nya Valand”. En stor framgång var när Moderna Museet köpte hans målning Mellanspel från Valandkonstnärernas utställning på Liljevalchs konsthall 1958.

Många har velat se en påverkan från Endre Nemes i Sven-Erik Johanssons måleri, men själv värjde han sig ofta för den jämförelsen. Han menade att sina viktigaste konstnärliga förebilder upptäckte han först några år efter Valandtiden och de var äldre nederländska och flamländska målare som Hieronymus Bosch, Pieter Bruegel d.ä. och Jan van Eyck, verksamma i skiftet mellan senmedeltid och renässans. I deras måleri går det att spåra impulsen till de detaljrika figurkompositioner och bildmässiga fantasi som kom att bli ett utmärkande drag i Sven-Erik Johanssons verk under 1960- och 70-talen. De märkliga, ibland makabra och groteska motiv som kännetecknar hans mogna arbeten står nära Hieronymus Boschs bildvärld, samtidigt som de är helt hans egna. Få målare inom Sven-Erik Johanssons generation av modernistiskt skolade konstnärer under efterkrigstiden etablerade en sådan levande, dynamisk förbindelse med de gamla mästarna.

Konstnärskollegan Öyvind Fahlström, som också var verksam som kritiker, skrev 1958 inspirerat om hur Sven-Erik Johansson med ”fantasins trollspö piskat fram en fabelvärld, en abstrakt Bosch-värld av [så] festligt klingande rikedom att åskådaren handlöst sugs in i och blir del av någon av de berusat tumlande mikrokosmerna i dessa tavelkosmos.” Tre år senare tog Öyvind Fahlström initiativ till en grupputställning på Galerie Blanche i Stockholm där de deltagande konstnärerna var Fahlström själv och Sven-Erik Johansson samt Anders Österlin och C O Hultén från den skånska Imaginistgruppen.

Från hemmet och ateljén i Örby, sydväst om Borås, där Sven-Erik Johansson bodde med sin familj sedan början av 1960-talet, spreds hans konst över Sverige och världen.  Efter hand växte det fram ett internationellt intresse för hans måleri och grafik och han hade bland annat ett flerårigt samarbete med Galerie Iris Clert i Paris. I samband med hans 60-årsdag 1985 markerades hans ställning på den svenska konstscenen genom en stor retrospektiv vandringsutställning som visades på Konstakademin i Stockholm, Göteborgs konstmuseum, Malmö konsthall och Borås konstmuseum.

Sven-Erik Johansson sätt att måla förändrades över tid, där det tydligaste skiftet kanske är när de starka, klara färger som präglade hans måleri under 1960-talet senare ersattes av en mer återhållsam, mörkare kolorit med omsorgsfullt laserade gråskalor. Genomgående präglas hans bilder av känslan att världen och människan är osäkrad och stadd i ett tillstånd av förändring. Gestalter med mänskligt utseende tycks samtidigt ha djurlika drag, eller har kroppsdelar som påminner om mekaniska dockor och robotar. I monumentala verk där figurerna träder fram i slottslika rum eller ödsliga landskap dras blicken nästan alltid också till små detaljer, ofta ett slags miniatyrgestalter som tycks leva sitt liv i en annan skala eller dimension än det som dominerar bilden. Det är en bildvärld att gå på upptäcktsfärd i; målningar där en karnevalisk fantasi genomsyrar varje del. Själv talade konstnären gärna om att förmedla en känsla av magi. En betraktare som idag ser hans målningar för första gången associerar kanske till vår tid digitalt genererade bilder och deras sätt att skapa en osäkerhet kring vad det egentligen är vi ser.

1975 noterade kritikern Åsa Berntsson i Sydsvenska Dagbladet om Sven-Erik Johanssons utställning på Galleri Wallner i Malmö att hans målningar ”är som en ständig resa genom situationer, genom en värld där allt kan hända. Fantastiska fortskaffningsmedel är knivskarpt tecknade och tycks liksom fångade med kamera … Resans drömmare, fantaster och gycklare startar, men fördröjs eller stoppas. Styrningen är svår, positionen ofta låst.”

Konstnären och konsthistorikern Ragnar von Holten, som var väl insatt i Sven-Erik Johanssons konstnärskap, skrev i katalogen till hans stora vandringsutställning 1985 att ”det flygande, det kryllande, det myllrande är utmärkande för dessa kompositioner där mängden av detaljrika småting spränger rymd och rum, delar upp miljön i skikt, lösgör klot, som genast, också de, virvlar upp och yr runt över bildytan.”

Redan några år efter sin debut började Sven-Erik Johansson att uppmärksammas som en konstnär som förde vidare och omtolkade traditionerna från 1920- och 30-talens surrealism och dess vilja att skildra drömmarna och det omedvetna. Själv avfärdade han ofta jämförelserna med denna konst från mellankrigstiden och menade att relationen till de gamla mästarna från 1400- och 1500-talet för honom var betydligt viktigare. Karin Wennerberg gjorde en gedigen studie av detta ämne i sin kandidatuppsats i konstvetenskap om Sven-Erik Johansson, framlagd vid Stockholms universitet 1995 under rubriken ”Surrealist eller inte?”. Hon konkluderar sin uppsats med den retoriska frågan om det verkligen är viktigt att sätta epitet på en konstnär, och konstaterar att ”Sven-Erik Johansson är en fabulerande, ibland satirisk, ibland sorgsen, ibland pessimistisk konstnär.”

Jubileumsutställningen på Wärenstams har ställts samman av Bengt-Göran Johansson, som organiserade många av Sven-Erik Johanssons utställningar under hans levnad, och konstnärens son Staffan Johansson.

Bild: Sven-Erik Johansson, Ljuset finns innanför, 1979, olja på duk. 242 x 169 cm. Utförd till en utställning på Göteborgs konsthall 1979 som markerade Göteborgs konstförenings 125-årsjubileum. Privat ägo.